Alexandra trodde inte sina ögon. Hur i hela fridens namn kunde det vara Anthony?! Det var ju omöjligt! Anthony gick och satte sig på sin plats mellan Dennis och Emil och lärarinnan fortsatte förklara om grammatik, sur över alla avbrott i hennes undervisning. Emil stirrade på honom som om han var ett spöke. Alexandra klandrade honom inte. Själv hade hon aldrig kunnat förutse det här. Sofia sneglade misstänksamt på Anthony tvärs genom rummet. Hon såg ut att överväga om han var ett hot eller inte. Alexandra tittade ner på sina händer. Hon hade inte märkt att hon skakade. Engelskalärarinnan malde på i en kvart och sedan fick de ett häfte som de skulle fylla i. Alexandra lutade sig mot Sofia och sade:
- Vad tror du om Anthony?
Sofia funderade en stund. Sedan sade hon:
- Jag vet inte. Om han nu förvandlades igår natt kanske han inte kom ut ur skogen förrän på morgonen.
Alexandra nickade fundersamt. Det kan inte ha varit trevligt att vakna upp i skogen när fullmånen väl hade dragit förbi. Hon sneglade över axeln och såg att Anthony var i full gång med att skriva i häftet. Han verkade inte ta notis om något annat än det. Emil däremot hade inte kommit särskilt långt. Med jämna mellanrum sneglade han på Anthony med en blick som vittnade om att han var orolig. Alexandra gissade att han var rädd, både om och för sin bästa vän. Hon förstod honom. Själv var hon livrädd för Anthony, men också beredd att göra allt för att befria honom från förbannelsen.
När Engelskalektionen var slut hade klassen lunchrast. Alexandra och Sofia tittade efter Emil när de skulle gå till matsalen och fann honom i färd med att försöka ta ut jackan från skåpet så fort som möjligt utan att väcka misstankar hos Anthony. När han till slut var klar gick han fram till Sofia och Alexandra medan han tittade nervöst över axeln.
- Vad är det egentligen som pågår här? sade han när han kom fram till de båda tjejerna.
- Jag vet inte, sade Alexandra. Men vi måste vara försiktiga så att han inte blir uppretad eller något för då kan vi nog få det hett om öronen.
Emil nickade. De började gå mot matsalen medan de diskuterade hur de skulle göra för att undvika obehagliga situationer. Sofia föreslog att de helt enkelt skulle hålla sig borta från Anthony, men förslaget mosades när Emil påpekade att idén vat att de skulle undvika att göra honom misstänksam, inte tvärtom. När de till slut kom fram till matsalen var de överens om att de skulle bete sig som om allt var som vanligt, men ändå hålla ett öga öppet. Emil blev haffad av sina killkompisar när han kom in genom dörren, så när Alexandra och Sofia hade hämtat mat gick de och satte sig vid ett bord som var nära deras. Alexandra såg hur Anthony gick och satte sig bredvid Emil. Det kändes olustigt att se honom som ett hot när hon egentligen bara ville gå dit och sätta sig bredvid honom.
När Sofia och Alexandra skulle gå tillbaka till skolan hade också killarna ätit färdigt. Det blev lite trångt i kapprummet när alla trängdes för att få tag i sina jackor. När de skulle gå ut genom dörren råkade Alexandra höra hur Anthony viskade i örat på Emil:
- Kan jag få prata med dig i enrum?
Emil såg först lite rädd ut, men sedan såg han det vädjande uttrycket i Anthonys ögon. Han nickade och följde med honom ut. Alexandra fruktade att det var sista gången hon såg honom.