Lejontassar
Vi älskar under samma himmel
om än inte varandra
Två väsens stilla möte i en natt
må vara stämningsfullt i natten
i strålglans endast dött
Klä mig i en annan sorts nakenhet
att trä på de frostiga sorgerna
Ramla inte av ojämnvikt
och var inte rädd, ty du riskerar
att dra med dig himlavalv i fallet
Kom och sätt ett avtryck
att dansa vidare i hundra år
Kanske snuddar vinden din skuldra
kanske någon annans skuldra
kanske någon annans vind
En rymdmyra att stjälpa
men kanske hellre att upptäcka
Vems leende på mina läppar
det är som smeker dig
det fäster jag mig inte vid
I stunder som dessa kan även jag
osökt ana en solfjäder
Fast orden i sig är slätstrukna
det är avståndet oss emellan
som får densiteten att darra
Sedan lång tid fuktas stygnen
men plötsligt avdunstar Jag
Jag vaknar nästa morgon
men denna gången kantad
av prärieblommor och lejontassar
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Elin Skogsberg med Poeter.se id #32213 innehar upphovsrätten