Jag har aldrig förstått det där med det vita och
ljusblå. Är det för att man i sjukhuskorridorer, på
salarna, i doktorns händer är lite närmre himlen?
Vore det inte bättre med lite gult, lite sol eller mask-
rosor, lite smörblomsfärg när man är sjuk?





Närmre himlen känner man sig ändå. Åtminstone
närmre döden.

Dagen vill leta sig in, och jag tror inte att jag kan
klara en dag till. Täcket väger fyra hundra kilo, och
jag är ganska spinkig nu.
Och torr. Jag förstår inte varför huden envisas med
att falla av.
Strax innan dagen kommer in i rummet kommer
Martin in. Jag vet inte om jag kan klara också
hans tyngd. Inte idag.
Han säger att alla gör det här. " Alla gör det" .
Inte särksilt upphetsande. Men det gör mig föga.







Jag räknar inte med att bli upphetsad. Även om
det händer ibland. Jag räknar med att få en liten
stund av min monotona vardag att passera ett uns
snabbare.
Han vet att den andra sängen på mitt rum är tom
just nu.




Det verkar finnas underskott av dårar för tillfället i
denna stad, för hispan har allt som oftast ett par
tomma bäddar. Han smyger tyst genom rummet och
fram till mitt vita och ljusblå. Kryper ner och frågar
om jag sovit. Med eller utan tablett. Det är sådant
som man frågar varandra om här,

även om man egentligen inte bryr sig om svaret.
Han frågar men jag vet att han inte undrar för jag
känner att han redan är hård.



Han lägger en ganska kall hand mellan mina ben,
hittar en liten bit skinn och börjar att massera den.
Jag tänker att jag inte vet vad den biten skinn heter,
att jag knappt vet vad någonting kring mitt kön heter,
och jag ligger en stund och funderar på att jag
inte kan minnas en enda timme av sexualkunskap i
skolan.






Till och med taket ser vitt och ljusblått ut härifrån.
Det var nog vitt en gång, men nu ser det strimmigt
ut. Undrar hur många blickar som passerat detta
tak. Kan man räkna blickar? Kan det inte finnas
flera i en enda?

Han masserar på och andas tungt, och jag tänker
att jag hellre läst en stund. Gjort detta senare.
Mellan lunch och kvällsmålet. Efter rökstunden.
Men det känns ändå skönt. Varmt att någon ens
försöker med mig.
Och det gör han. När hans mun och ganska
stora läppar träffar min bit av skinn, och allt
det som är mig så ostuderat, när han ritar cirklar
där så blommar jag.






Då blir jag det gula i smörblomman.


Alla gör det här. Men jag är inte som de andra
dårarna. Jag är bara här för medicinjustering.
Jag hoppas att det tar lång tid, för här behövs
egentligen inga tankar. Mina är snart slut.
Jag tror att jag överbrukade dem förut.





Jag behöver bara något som dödar en stund
av min monotona dag.
Man kan inte drömma om maskrosgult hela
tiden.