Publicerad 2010-03-17 18:27 av Engelskanörden




Fullmånens hemlighet Del 15

Alexandra vaknade med ett ryck. Hon satte sig upp i sängen och tittade ut genom fönstret. Det var fortfarande mörkt. Hon tittade på klockan och såg att den bara var halv 6. Hon lade sig ner under täcket igen och försökte somna om, men varje gång hon stängde ögonen såg hon bilder av Anthony som överföll Emil och Sofia inristad på insidan av ögonlocken. Hur hon än försökte kunde hon inte mota bort dem. Efter tio minuter gav hon upp och bestämde sig för att gå och duscha eftersom hon ändå inte kunde sova. Hon lät det svalkande vattnet rinna nerför ansiktet och tänkte på Emil och Sofia. Hur hade det gått med uppdraget egentligen? Alexandra hade inte kunnat somna förrän framåt halv ett av ren nervositet. Hon hade legat och funderat på allt som skulle kunna hända och önskat att hon kunde vara där med dem och hjälpa till. Hon hade varit så uppjagad att när hon till slut lyckades somna hade hon drömt en massa mardrömmar om hur Anthony överraskade dem och de blev varulvar. När hon var klar i duschen satte hon på vattenkokaren och började duka fram till frukost. Hon plockade fram smör, bröd, pålägg, fil och flingor. Sedan plockade hon fram muggar och började hälla upp tevatten i dem när hennes mamma kom in i köket.
- Är du redan uppe? sade hon.
- Mm... mumlade Alexandra.
Lite senare komm hennes pappa och hennes småbröder också ner. När hon var klar med sin frukost klädde Alexandra på sig och borstade tänderna och håret och började gå mot skolan. Det var väldigt kallt ute för att vara i januari så hon tog på sig täckbyxor och en extra tröja innan hon gick. Hela vägen tänkte hon på sina vänner. Vad hade hänt? Var Anthony fri eller var de nu varulvar alla tre? Hon ville inte tänka på vad det skulle innebära om hon nu var ensam om att kunna rädda dem...
När Alexandra klev in genom dörren till skolan och gick till sitt skåp kändes det som om hjärtat skulle hoppa ur bröstkorgen. Hon försökte slappna av men det gick inte. Hon ville bara att de skulle vara oskadda, allt annat var oviktigt. Hon tog av sig jackan, täckbyxorna och extratröjan och tryckte in dem i skåpet. Det fanns en sittbänk ungefär två meter ifrån hennes skåp där man hade utsikt över hela korridoren. Hon gick och satte sig på den och spanade mot huvudentrén. Problemet med den här skolan var att det fanns tre ingångar; en i mitten (huvudentrén), en som vette mot sporthallen och en i anda änden av skolbyggnaden. Alexandra satt med ryggen mot den ingången så hon såg inte vilka som kom in genom den. Hon tittade på klockan. Kvart i åtta. Gud, låt dem komma! tänkte hon. När klockan blev tio i åtta kunde hon inte sitta still längre. Hon ställde sig upp och började gå av och an i korridoren. Först gick hon till Aulan och sedan till biblioteket. Ingenting. Tilbaka till Aulan. Ingenting. När hon än en gång vände för att börja gå mot biblioteket igen såg hon Sofia komma in genom utgången som vette mot sporthallen. Hon sprang fram till henne och sade:
- Hur gick det?
Sofia log och tittade mot huvudentrén.





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Engelskanörden med Poeter.se id #30087 innehar upphovsrätten