Lola har allvarliga funderingar på om det här med att vara eller att inte vara.
Att vara, det vill sig inte riktigt på något vis.
Jag är inte skapt för det här, varat.
Ett mumintroll vill jag vara, rund och mjuk och skönt bekväm överallt.

Tänk så mysigt att kunna stryka sig själv över den där
varma lena nosen och magen, jag skulle liksom passa bättre ihop med mig själv, då.

Och vad bra jag skulle ha det,  i hängmattan, när Lilla My gått och gömt sig, alldeles för mig själv. Ligga där och gunga, titta på molnen, dricka lemonad med sugrör och tänka på viktiga saker som händer i dalen, om fjärilarna och filifjonkan tillsammans, fast hon orkar bara med de broderade på kaffeduken men i allafall.

Lyssna till munspelet i fjärran, när solen värmt färdigt för den dagen. Gå på äventyr, långt in i den djupaste skogen, med snusmumriken mitt i natten och tända en lägereld och aldrig, vara mer än lagom rädd.  Jag vill vara ett mumintroll, så att jag kan passa ihop med mig själv!

Annars kan det allt vara, det här varat, 
det tycker jag nog.