kartongkistor, 

bortglömdheten är benvit, kramandes jord

flocken försvinner in i det synliga

men du är bakom dem, kullerstenarna

håller upp din längd, inuti skelettet

sjunger det mjuka

sprickor i leran, ansiktet

ryttarna följer dig, ut ur fabriken

tar omklädningsrummen med sig

nakna vackra män

med erektionen inmonterad

i andra mäns kristendom

tar på sig själva, genom natten

snubblar neonet

chefens rum breder ut sig

avdelningarna rivs

låntagarna, böjda över

skrattet

vi är förlängningar, hopknutna lakan

ner mot gräset

fängelsefönstren på hall

lyser som gula utslagna tänder

på en skolgård

åttiotalet, den sista utopiska fantasin

de landar på den nedlagda flottiljen

blommor tröstar sjukdomen

döden tröstar, fåglarna drar upp igen

leker längre in i staden nu

asfaltskogens högsta papperskorg

spänner sig över den näst längsta

åter blod

levrat på knän

bilarna styr vatten in i kylsystemet

de som sitter i plåtskölden

nås inte av att luften

blir ett mörkt finkornigt stoft som

stiger upp

rör sig över gatorna

som främmande människor