ett askfat fyllt
fälls ned mot golvet
ingenting gör sig
när det låter balansera
glömt på soffans kant

sprängt över golvet
ett äpple rött i allt detta
fick vila bort sin färg
under askan som snö

över dagar in i rytm
hinner jag med en fråga;
när blev allt detta mitt?

låter mig lämna detta spill
lämnar tanken om min fråga
och som krok för min egna ben
vaknar jag igen på nytt

jag låter sedan
i blött som dy
med papper fälla askan
mot sin egen gravitation
jag torkar inte detta
som jag torkar för att dölja blod