Jag dansade genom de svartklädda gatorna

omfamnade månen, skrek

-Jag är inte mörkrädd!

De ensamma gränderna svarade

-men din mamma är det.

Och jag visste ju

att det var sanningen.

Så jag gjorde mina piruetter sansat

kramade knogjärnet i fikan.

Men de tysta husen såg mig skratta

i hemlighet.

För du vet och jag vet

att ingen är bättre vän med mörkret

än jag.

Och ingen känner

den sovande staden så väl.

Som mina stadiga fötter

som dansar hem genom hela natten.

Min mun som viskar i mammas öra

viskar

- hemma nu. mörket åt inte upp mig inatt heller.

Hon muttrar något,

vänder ryggen mot mig som i sömnen.

Jag vänder mig för att gå

skrattar mycket tyst.

tycker mig höra ekot studsa mellan de tysta husens väggar.