Uppsala 2010-02-01






Med staplande steg går jag mot ängen.
Ska jag lyckas ta mig ända fram?
Snöfläckar ligger som småmoln här och var,
men gräset har börjat göra anspråk
på sin plats i nejden.

Fortfarande brunt efter vintersömnen,
med grönt uppvaknande inom sig
som vill brista ut i lyckans karusell
bland dansande stänglar,
dignande knoppar
och bländande lyckans lykta.

Grymhetens varpande i olika kulörer
snor sig runt för att snärja de förväntansfulla.
Hör färgerna som ett eko av ett minne.
Du lilla fågel så oskuldsfull, så trygg,
med vaken blick och modigt utspel,
där du trotsar farorna och njuter av friheten.

En vindfläkt så skir och nästan synlig
smeker kindernas vintervita nyans
efter midvinterns innevila.
Drömmande, strömmande tårar väter marken
med sin sälta och just där, snart,
lever livet åter i universum,
bemötande barfotafötter
speglande sig i jordklotets pärla.



Britt Gustavsson