Förbannad är dagen, och natten förrådd
när vinden i vintern har dött
En tanke är tiden, vid värmen försmådd
i isen som värman förött

Förlorad är mänskan som somnat i köld
fast dagsmejan smekt hennes kropp
En utfattig hora, en samhällets böld
som väntat men tappat allt hopp

Och våren som vaktar ett utfattigt lik
blir graven som slukar ett barn
i kistan får videung tjäna som spik
vem sörjer ett utblottat skarn?

En enstaka ton blir ett rop i den natt
som lyssnar till koltrastens sång
här vilar ett öde, ett oförlöst skratt
i natten förrådd än en gång