dragdjuren inom oss

har växt in i en tumör


nu behöver vi

inte vara rädda längre


det onda har skett




den höga hastigheten

läcker ur

min mun


och
jag blir


trögflytande

levrad

nollställd -



ett stativ för

min egen ovilja att se


jag ser inte



någons röst kliar i min mun

och jag fattar inte

vem det är

som registrerar längre -


vad som egentligen finns kvar


utom en slående tinning

och en önskan om

att allt


ska sluta upprepa sig



jag låter fingrar löpa

och min kropp somnar liksom samvetet




hinderlösa nätter

brinner försiktigt ut