Det ekar stumt bakom min dörr av medvetenhet

och jag nästan hatar, men vet inte vem.

Belägg mig med skuld,

ja varsågod.

Låt mig tror att allt är mitt fel.

Allt.


Jag vet, för jag har vuxit upp och gjort det till sanning.

Det är mitt fel att han tog på mig på fel sätt.

Jag får skylla mig själv att jag mådde dåligt..

då och nu.

Såklart att jag är isolerad, jag förtjänar det.

Jag förtjänar inte lycka.

Störd.

Se där.

Vad det än ljudlöst viskar till mig om kvällarna,

så har jag redan sagt det själv.



-Men fyfan vad fel jag har.