En gång när jag landade i Nu blev jag ursinnig. Ingen såg ut som jag. Knallrosa och randig. Jag var ensammast i hela världen och endast blommorna förstod mig.

Jag låg på ängen och band kransar av allt det vackra. Den gröna gräsplätten växte runt mig och jag förstod att ingenting någonsin skulle bli det samma igen.

Jag var tyst. Ingen var där för att lyssna ändå. Månen hånlog mot min vanställda kropp som splittrades åt olika håll i varje rörelse. Jag såg inte mitt ansikte. Jag är blind tänkte jag. Jag ser bara blommorna för de är de enda som lyssnar på mina drömmar.

Naturen var bedårande runt mig. Jag mös och fann att endast Nu existerar. Nu, Nu, Nu…

Jag mindes all kärlek som var långt borta och alla skratt som en gång lekt i mitt bröst. Borta, för alltid?
Maten smakade inte längre någonting.