vi pratade om muren

ett pretentiöst samtal
helt utan inlevelse om öst och väst

du muttrade något

'om inte här
eller ens bortom bergen

så finns någonstans ett stopp
vi är aldrig utan väggar'


och jag borde ha anat redan då

men jag kunde inte låta bli
att fingra på allt ändå

vi var så långsamt rinnande

en trög massa guld
längs lila sovrumsväggar


och där i den vita stommen
räknade jag dina lamm,

kysste dig i pannan och viskade
något om vacker våt asfalt

du vaknade leende
men tatuerad i fosterställning

och jag tror att vi stämplades
fastnade redan där

åtminstone jag


sedan kom det
det maskerade övergreppet

och jag såg solen i våldet
ja, jag valde att klä av mig, blunda

efter det var jag nog
aldrig riktigt med igen


jag hulkade friskhetstecken
som inte kunde vara annat än fabrikationer

du var det vackra väldoftande kadavret
en påminnelse om att man glömmer så lätt

att det onda går att stampa platt
breda ut och sedan stå kvar i

jag skapade ett fingerat uppdrag
smekte och skickade ut mina sömndruckna

lönnmördarna som skulle skala
våra världar på bekvämt avstånd

distansen - en sann konstnär


ett halvår senare stod jag
en ljummen morgon på ett industritak

trampande, väntande din landning

den där vackra högljudda kraschen


och då, för några sekunder
kände jag mig hemma

just när du vandrade
rakt genom mig och bort