tänk allt värme föder
blommor och något mer
som ljus, underbart
ändå är stegen lika långa

färjekarlens ansikte stilla
som hans vatten i gryningen
hur mycket hud ska byggas
runt det bestående kraniet

men min längtan
är långt bortanför våren
för så är det i växthus
blommor växer för att dö

det kan tyckas enkelt
att ha valmöjlighet i kärlek
men nattfjärilen sörjer i skymningen
den spröda dagsländan

vår gyllene årstid
förvränger hjärnans tal
jag mår bra i grönskan
sedan, jag har graven kvar