jag har rest länge nu
och det känns som att jag närmar mig.

jag borde närma mig.

ändå är det som att saker undan för undan liksom lättar och försvinner - som att jag avdunstar
och verkligheten går i bitar.

ändå vet jag att jag närmar mig.

ändå vet jag att jag fogas samman.

Alkemisten och Karin Boye skrattar och säger: "kom ihåg att skatten finns vid dina fötter och att det är resan som gör mödan värd."

jag ler hånfullt åt både alkemisten och mig själv.

jag sitter i en gul buss med regn på fönsterrutan och en solnedgång i horisonten.

det röda ömsom flyter

ömsom stannar upp.