Jag minns inte ens att jag fick veta

att jag skulle till dig förens i kanske förrgår

då livet och ljuset fortfarande satte djupa spår.

Men nej, jag kan ju inget göra

bara sitta här och höra

på ditt gnäll och tjat

om oss som aldrig vill komma över på film eller mat.

Men vuxna dom borde klara

att va snälla, vuxna och underbara

mot varann och inte bara dissa, gå runt och gissa, pissa

på varann och hoppas att dom andra kan

glömma att vännen inte kom,

vadå? Ska vi sjunga en glädjesång som om

livet hade en större aspekt än bara tillit,

respekt och sån skit.

Men åh jag känner ju igen

för mammas vänner

är såna som inte känner

när dom sårar min mamma

och jag hoppas dom får smaka stekpanna.

För min Anna

är en riktigt riktigt bra mamma.