jag hade varit på hemskt fruktansvärt ingenting-spelar-någon-roll-och-ingenting-kommer-någonsin-bli-bra-igen-så-varför-försöker-jag-ens-humör i nästan en vecka. att rabarberpajen inte alls såg ut som på bilden i kokboken gjorde mig rasande och gråtfärdig på samma gång, sådär som man blir när man är fem år gammal och lillebror har tagit sista lakritsfisken som var DIN och mamma och pappa säger att han förstår ju inte han är ju så liten.

och jag vet att jag är körd.

för jag var en sån där dåligt-humör-orkan för att han inte hade ringt.

varför är jag glad och på ett sådär ordentligt bob-hansson-heja-världen-solen-skiner-och-jag-sjunger-när-jag-kokar-kaffe-och-brer-en-knäckemacka-humör idag då?
för att han ringde. imorse, klockan tre. han var full och stekte pyttipanna med ägg. och han frågade när jag skulle komma hem.

så tyck synd om mig nu.
för nu börjar klyschorna.