”Vart sitter din Akilleshäl?”
”Min Akilleshäl?”
”Ja, precis så.”
”Min Akilleshäl… kanske… Eller vänta lite. Varför undrar du det?”
”Nej, jag är bara nyfiken.”
”Så du tänker inte använda det emot mig eller något sådant?”
”Nejdå, vad tror du om mig egentligen?”
”I och för sig, det har du ju rätt i.”
”Precis, så nå?”
”Just det, min Akilleshäl… Alltså menar du typ att jag är kort, eller att jag är svag för något?”
”Ja, det skulle det kunna vara.”
”Okej… Men alltså, jag vet inte. Ska man veta sådant om sig själv?”
”Man brukar väl märka det?”
”Jo, kanske… Men jag vet inte. Vadå, vet du så säkert?”
”Ja.”
”Jaha, kul för dig. Jag fattar inte ens varför vi pratar om det här. Är det viktigt?”
”Nja, kanske inte, eller jag vet inte.”
”Men om du nu är så säker kan du väl säga vart din Akilleshäl sitter?”
”Min Akilleshäl sitter i att jag älskar dig.”
Sedan böjde jag mig fram och kysste honom.