Där snor sig vårens varma vind
runt flickans bara ben,
stannar, glömmer hår och kind,
flämtar till, blir tjock och trind...
sedan stiger den

sakta, sakta stiger
den upp mot flickans lår...
varsamt, varsamt under kjolen,
glömmer tid och rum och solen,
smeker varje enskilt hår,
nosar, kittlar, stryker, stiger...
flickan flämtar till och niger
mot värmen mellan sina lår,
möter vinden som där får
stanna, nosa, vrida
sig till kuling, storm, orkan

Vinden vaggar, nuddar, stiger
varsamt upp mot flickans mitt,
hennes åtrås heta snitt,

stannar vid den våta manen...
nosar, nosar, sväller, stiger
låter våta manen smeka sig,
andas där den delar sig
tills flickan smälter, snyftar, niger,
öppnar sig och tar emot
vinden till dess grova rot

De ligga tätt, som ögatår

Och allt de drömt om och begärt
av tid som nu blev nu - och nyss
blev eld som sans och mått förtärt;
allt de drömt i ungdomsår
blev all åtrås möteskyss

Där dröm i saga övergår,
bortom tid och rum och sans,
med han i hennes, hon om hans
allra innersta substans,
möts de, utan återvändo,
i ett suggestivt crescendo,
i en himmelsk kärleksdans

Tid och rum finns ingenstans

Känslor sammansmälta: hennes, hans:
närhet, trygghet, ömhet,
här och nu i evighet,
upp och ner blir in och ut,
ut och in blir in och ut,
ut och in blir in till slut,
in och in, in, in tiil slut,
till slut, till slut i explosion,
i konvulsion...

i sinnlighetens sköte
välles världar samman
i en allt sammansmältande fusion


tiden slungar mot himlen sprudlande färgsprak

solsamlande

äppelblom och körsbärssky