I soluppgången letade ljuset sig in bakom den tunga mörkblå rullgardinen. Strålar lyste in på något som idag sken mer än solen. Färgglada ljus på en vackert dekorerad hallontårta med frostig glasyr formad till bokstäver som tillsammans bildade hans namn. Leendet sprack upp och han skrattade till vid ljudet av familjens sjungande röster. Melodin ledde till sju högljudda hurran och pojkens ivriga kopparfärgade ögon skannade av rummet, letandes efter det som låg vid foten av hans säng. Presenter från hans älskade familj, omsorgsfullt inslagna i rutigt presentpapper, prydda av rosetter hans stillsamma syster knutit om dem. Han kröp fram över sängen med ett ansikte färgat av förväntning och barnslig glädje. Rosetterna knöts omedelbart upp av hans entusiasm och pappret åkte av på tre sekunder. Där, en röd fin brandbil, skimrande i solen. Han skrek till och visste att det där var hans nya favorit, den skulle stå med de andra bilarna på hyllan ovanför hans trälackerade skrivbord. Ett efter ett öppnades paketen i en våg av förtjusning och lycka. Det kunde inte bli bättre än så. Läpparna formade ett leende som snart skulle blekna och han öppnade sakta ögonen för att känna sig totalt överkörd. Han undrade i ett kort ögonblick varför inga sirener hördes. Han önskade att de skulle ljuda, skrika ut hans besvikelse och ilska över den dröm som alltid skulle återkomma på exakt rätt dag; hans födelsedag som aldrig skulle få leva upp till ordets rätta mening. Hans mamma var bortrest, systern sov antagligen djupt i sin sköna säng och hans pappa… skulle troligen komma hem efter en stressig dag på kontoret. De trötta uppgivna ögonen sänktes och blicken fastnade på ett gammalt blåmärke som inte ville gå bort från handleden. Pojken visste att han inte skulle be om något, visste vilka konsekvenser det skulle få. Hans sju fyllda år skulle inte ändra traditionen. Han var fortfarande dömd att spendera sin födelsedag i drömmarnas värld, år ut och år in.