Regnet skvalade över poeternas själ
kanske kom det regnet fel
något av rytmiken kändes också stel
kan jag något av det här ta del?

Poeterna var vana vid den långa hösten
kanske var det den enda trösten
något av den egna inre rösten
kontrast till allt det där med brösten

Så får vi nog säkert lovligt tänka
se hur solen nu i träden blänka
låt oss nu ej oss i djupet sänka
något till nån annan skänka

Kanske hösten kan formera djupa ting
allt det som är runtikring
det ordinära som vi dagligt bära
det helt i sanning efemära

bildar endast böjliga preferenser
till det som kan liknas vid essenser
nej naturen har nog ringa gränser
till det vi kallar egna sentenser