ögonen fläktar
likt sönderslagna fönster

urholkar sömnen
all min ro
att sätta dig
i brand.


dagarna

kräver bedövning
i nya former
när hålen vidgas till
en enda röst.



men det finns ingenting
jag kan göra för att
hantera
vad jag
plockar på mig.


i de små läckorna
finns en slags vaka

jag kan
göra mig osynlig
i det
som inte händer.



det osagda
är en reflexmässig perrong

en vela
för bortbrända sammanhang.


jag kan stå där
som en slagen tärning

tills omgivningen
förbränner mig



tills din andning
saktat in alla
tänkbara tåg.



men min
hand drar systematiskt
kritor i mörkret
över nya mått


i tystnad



blöder jag ut
över gator

fria från allt seende


förs tillbaka

åter igen

i cirkulära dialoger

mellan
grus och rök.