Barfota i natten gick hon allt djupare in i skogen, hennes fötter var sargade av stenarna hon gått på, och livet hon alltid varit trogen.

Lyssnar man riktigt noga kan man höra henne sjunga sin sång, om hon vill, sången är en hyllning till livet, till vattnet som pårlar i bäcken, till löven som faller till marken när vinden blåser till.

Skogen blev till ett med henne, hon var inte längre liten och rädd, dag som natt spelar ingen roll, hon fortsätter sin vandring utan att ha blivit riktigt sedd.

Hennes själ var lätt och fri, hon hade redan glömt sitt namn och fortsätter med lätta kliv, lova att i stjärnorna om mig skriv.

Barfota fortsätter hon sin vandring i natten, likt älvan skiner hon i sin glans, speglar sig i vattnet och sin bild, hon ler åt flickan hon ser så vacker i sin fina krans.