det ser ut som något magiskt
där himlajord och rymden möts
där nätter har sin början
och nya dagar föds

jag springer dit förjäves
för att möta någon där
du sa: "vi möts i horisonten"
men ingen äro här

du är fenomenet som försvinner
ju närmre dig man kommer
en regnbåge på nära håll
en eld som aldrig brinner

istället jag går ensam
som så många gånger
försöker glömma dina löften
dina tysta sånger

du är en vacker horisont
ett mörkt stup i det blå

som trots din starka lockelse


inte går att nå.