det ser ut som något magiskt
där himlajord och rymden möts
där nätterna de slutar
och nya dagar föds


jag springer dit förjäves
för att möta någon där
du sa: "vi möts i horisonten"
men ingen äro här


för du är fenomenet som försvinnner
ju närmre dig man kommer
en regnbåge på nära håll
en eld som inte brinner


istället jag går ensam
som så många gånger
försöker glömma dina löften
dina ack så tysta sånger


för du är blott en horisont
ett mörkt stup i det blå

ett lockande förlovat land

som aldrig går att nå.