Jag tänker ofta på granen. När jag ser en fin gran jämför jag den med Granen i mitt hjärta. Alla andra granar har sina fel och defekter. Granen jag minns var helt perfekt. Stor, kraftig, helt symmetrisk med sina mörkgröna grenar böjda ned mot mossan. Frånvaron av närgångna risiga konkurrenter gjorde att Granen kunde utvecklas maximalt efter sina förutsättningar. Den hade utrymme, fri tillgång till solen och vatten från myrkanten. När jag lyfte på de täta mörka grenarna kunde jag tränga mig in i dunklet. Därinne i det uråldriga trygga gömslet fann jag en ro och vila jag jag inte upplevt tidigare.
Jag har inte återfunnit Granen, men jag söker den fortfarande.