Det är, om än dock, inte främmande
att känna såhär,
men främmande för min person,


den jag anser mig att vara nu.


Livet som i en ask,
något överskådligt som du vet utan och innan,
och aldrig att du återigen


skulle begå samma misstag. Ännu en gång.


Kallblodigt svävar jag ovanför marken
som om ingenting av det som hänt
faktiskt har existerat.


Som om ingenting varit verklighet.


Och nu, lever jag efter tanken
att aldrig gå tillbaka,
att aldrig återgå till det mönster


som jag dras till och fruktar,





av hela mitt hjärta.