Du tappade mig sakta men säkert
Jag upplevde det som att jag redan tappat dig för länge sedan
bort till människor viktigare än mig

Jag sitter i dimman av det som flagnat bort
när jag väljer att glömma bort att tänka på
tankar som alltid vill komma upp till ytan

Till slut blir vi människor med svarta hål i maggropen
med mardrömmar om nätterna och förnekade känslor
Det har blivit vårt öde, det är "enklare" så
Sådant jag aldrig skulle förstått är plötsligt smärtsamt greppbart och det gör mig livrädd

Men vem är modig nog att vara den som ger upp stolthet
Den som lägger ned stridsyxan och säger att
nu får det faktiskt vara nog av dimmiga dar
Inte jag, tydligen



De rätta orden, eller ord över huvud taget, lyser med sin frånvaro
Vi bara saknar/sårar så det gör ont