Varför gav Gud mig en så skarp hjärna och ett så vekt hjärta? Det ena hindrar det andra och det andra det ena från att fungera.

Jag trodde inte att del III, som jag har skrivit lika många gånger som backspace-tangenten åt upp det jag spottade ut, skulle ta form på en liten mobildisplay med en luftbubbla under plasten. Vissa delar blir inte som man tänkt. En misslyckad del III för ett misslyckat livskapitel.

Jag inser att jag skriver den här delen för mig själv, och att den inte handlar om någon annan än mig själv. Det finns egentligen inget att tillägga. Den första meningen står på egna ben. Bakhuvudet värker av mardrömmarnas efterdyningar. Någon spelar filmer i samma tema bakom mina ögonlock; olika tappningar av den 18 juli. Jag minns inte ens om det regnade den dagen eller om han insåg att han inte är mitt största hot, utan att det motsägelsefullt nog utgörs av mig själv.

Skillnaden är att hon gav mig en anledning till att vara paranoid, snarare än att bara vara det utan orsak. Jag tror inte att hon har märkt skillnaden. Men jag har. Det finns en annan nyans av svart i svartsjukan. Ibland tror jag att hon är färgblind, men så drar jag mig till minnes att svart inte är en färg och att det är jag, helt obestridligt, som är blind.