Tårarna rinner, klumpen i halsen som är så svår att svälja, den har suttit där länge nu. Blicken är tom, apatin har tagit över, det levande är dött.

Endast tomhetens brunn finns att ösa ur. Inte ens bottenskrapet kan ge något trots att en och annan känsla väcks till liv i en liten kort sekund, men de stannar inte, inte tillräckligt länge för att värma, inte tillräckligt länge för att läka.

Det livsuppehållande droppet, kyler kärlen när näringen vidmakthåller tråden för cellernas uppbyggnad. Moderns svala hand smeker honom över håret, hon blöter hans läppar ofta. Hon ser när tråden brister.

(c) tk.