Det var igår, framför hallspegeln med guldram, som jag såg att den unge mannen är samma pojke som satt utanför dörren till 4A:s klassrum och läste spökhistorier. Då med en bok – nu med ingenting alls (känner jag ens mig själv?).

Omöjlig att placera i annat än den omedelbara närheten (ingen vet vad som hände sedan): Ett dagboksinlägg utan datum är lite som en människa man inte kan namnet på.

Jag gillar mitt namn. När jag skriver det så påminner det mig om att det är samma jävla namn som finns på stipendiet för skolans bästa uppsats och samma jävla namn som finns på allt annat jag skrev och lyckades med. Ja, jag hade en annan hårfärg och det var evigheter sedan, en annan stad, en annan mentalitet.

Ibland tror jag inte ens att det var samma hand som höll i pennan, men när jag håller upp den framför mig – bleka ringprydda fingrar och en smal handled – ser jag att det visst är samma hand, samma svarta bläck i handflatorna.

Jag placerar pennan i den högra. Trycker pennan mot pappret.
Väntar på orden som aldrig kommer.

Lund, din kultiverade jävla fitta, du tog allt ifrån mig.