Det första som slår emot mig
när jag öppnar dörren till vinternatten
är tystnaden.
Tystnaden som skapas
av snön som täcker marken.
Snön som klätt världen
i ett lager av skimrande vitt.
Snön som inget ljud undkommer.

Det andra andra som slår emot mig
när jag öppnar dörren till vinternatten
är kylan.
Kylan som skapas när solen gått ner
och lämnat efter sig en klar mörk himmel.
Kylan som biter sig in i huden,
i köttet,,
i benen
och i märgen.
Kylan
som får en att känna
att man verkligen lever.

Det tredje som slår emot mig
när jag öppnar dörren till vinternatten
är mörkret.
Vinternattens mörker
som slukar allt
i ett lager av blått
som skapats av nattens blänkande svarta mörker
och vinterns skimrande vita snö.
Vinternattens mörker
som slukar din syn.

Det fjärde som slår emot mig
när jag öppnar dörren till vinternatten
är mystiken.
Nattens svarta himmel med tusentals stjärnor.
Nattens djupa skog som nu är klädd i snöns vita skrud.
Nattens mörker som lockar fram vår fantasi.
Allt detta skapar magi och mystik
som vi under dagtid aldrig kan uppleva.

Detta är vad som slår emot en
när man öppnar dörren
till en vinternatt.