Ambivalens - det är så vi växer om varandra. Vi ligger skavfötters och det skaver i hjärtverksamheten hos oss båda. Dina andetag som läppar mot min hud,
mina rörelser i natten som spikar mot ditt bröst.

Plötsligt vänder du dig om, bort från mig, och snön faller lätt på min tunga när jag säger hejdå dagen efter, för sista gången. Vi är svart och vitt och känslan kommer tillbaka, om en evighet och sedan ingenting alls.
Sedan intet.

Jag förskönar och förvärrar bilden av dig och det skaver i huvudet när jag följer gatornas skuggor i ett tafatt försök att tänka klart. För varje dag som går blir listan längre och längre över ord jag aldrig sagt.
Aldrig har det funnits luft nog.

Det handlar om att vilja våga tro på evigheter och om att kunna vila i en famn. Det handlar om att säga högt:

"Jag vill vara din och endast din."