Vägen var lång och smal. Trots det tog jag stora kliv framåt. Jag såg mig aldrig om, men jag kände dess andedräkt vidröra min nacke. Jag visste att skulle jag stanna skulle allting vara över. Det var en kapplöpning mot mig själv, min egen tid, ett race för att få leva lite längre.

Tiden gick så fort att jag kände hur allting stannade runt omkring mig. Det fanns inte nog med tankar i mig för att fylla det tomrum som världen utgjorde åt mig. I gräsets klara färger under mig fanns spår av sorg, som i sin tysta egendom rest torra, vissna blommor längs färdens kanter.

Genom alla de upplevelser som bringat mig till där jag nu står har ödets makter forcerat mig att tänka åt ett visst håll, att fortsätta på denna väg utan början, ett mellanting eller slut. I akt och mening att fullfölja den väg som banat väg för mina tidigare missöden sprang jag nu för att hinna. I en värld där tiden inte har något namn fanns bara mig en utväg.

Med den mörka skuggan ständigt i hälarna på mig påminde jag mig själv om mitt mål och varför jag kommit hit. Jag kunde inte säga om det var mitt eget val men inte heller ville jag ta reda på det. Därför sprang jag, därför ville jag komma undan. Enbart himlens grå färg ovanför skulle avslöja om jag skulle lyckas eller inte.

Med döden kring mina sårade händer och fötter skrek jag efter makter för att komma och hjälpa mig. I denna akt ville jag fortsätta men av någon anledning var världen inte längre vad den en gång varit. I denna poesi där dödens penna skriver ned mina händelser i mitt eget blod förstod vad jag som väntade mig. Sakta lät jag mina andetag dräneras i min egen pöl av svett och blod.

Jag var rasande. Inte nog med att jag inte kunde röra mig längre men nu, med allt förlorat, började jag se med klarare ögon på den tid som retsamt stirrat på mig. De chanser som gått förlorade. Ödet hånlog.

Jag önskade mig tid. Trots att det inte längre fanns ett pumpande hjärta i mig försökte jag ändå envist ta mig framåt. Från att ha sprungit kunde jag knappt gå. Min kropp var så sliten att den föll ihop bara efter några meter.

Jag kände av färdens slut. Jag luktade av dödens näsa och mun gentemot min egen. Dess kyliga, svarta mörker omgav mig, smörjde mig med det balsam jag sedan länge längtat efter. Jag lät allting ske. Om det är såhär det känns så väljer jag med glädje detta framför det jag envist försökt eftersträva under den tid jag levt.