Jeanette började bli fundersam på det här med fortplantning och liknande.


Jeanette var en ymnig, välsvarvad kvinna, på det nyss fyllda trettiofem. Hon trivdes ganska bra med livet. Hon hade ett stimulerande arbete där hon och hennes långa röda naglar, syntes väl och kom väl till sin rätt. Hon arbetade som servitris på ett av stadens finare konditorier. Hennes fram och tillbakauppskärande av tårtan, i välordnade raka snittade bitar, samt fingertoppars ömma omslutande av kaffekannans handtag, följdes med välbehag av månget traktande öga.
Hon hade sin välordnade tvåa, sitt välordnade liv men framförallt sitt välordnade kärleksliv. Nu för tiden skötte hon det på nätet. Kliniskt rent. Ett måtto vars ramar, hon försökte hålla det mesta inom dessa dagar. Att sköta kärlekslivet på nätet, var klart att föredra framför att sitta på en bar och i väntans tider, ha den ena slusken efter den andra runt sig, dreglandes med oseende whiskyögon, luktandes kloak och rapandes självupptagenhet.
På nätet hade hon fem aktiverade kontakter helt ovetandes om varandra, vilket också var en av finesserna, som passade henne alldeles utmärkt. Nu var det dock som ett gemensamt virus genomfarits dem alla. Alla började samtidigt prata om livets cykel och anskaffande av barn.

Jeanette ville inte besudla sin lekamen med barn. Hon tyckte det var primitivt. Att föda dem i smärta och blod, vanställa kroppen och ha en omättligt sugande smackande, trutande, dreglandes mun, i tid och otid parasiterande på sig, var mer än hon försmäktade.
Jeanette tyckte inte om barn. De skrek och skrek, lät och väsnades, de var dyra i drift, de var oberäkneliga och de genomförde gutturala uppstötningar, kombinerat med illaluktande lösformat senapsutsläpp. Ibland utlöstes både ändarna samtidigt. Väljbarheten blev enormt påfrestande.
Barn var smutsiga, högljudda och oförutsägbara men framförallt, blev man aldrig av med dem och var alltid tvungen att göra allting rätt.
Jeanette var inte dummare än att hon förstod att något som börjat rulla, fortsatte rulla om man inte avledde rullningen.
Hon bestämde sig för att framstå med normala instinkter och istället införskaffa hund, för att tysta sina renodlade kontakter, som delgav tankar om kroppsövningar med resultatåterbäring. Samtidigt som hon inte ville göra urval mellan dem. Hon hade alla redan gjort sitt val. Dem alla.

Jeanette gav sig ut på hundmarknaden. Målinriktad som hon var satte hon upp vissa kriterier. Hunden skulle vara liten. Den fick inte ta för stor plats. Den fick heller inte ha för stora omkostnader. Nagellack och årliga semestrar utomlands hade företräde. Hunden skulle ej heller vara långhårig, då Jeanette inte kunde tänka sig att ha hundhår i spaghetti bolognesen.
Valet blev en Kinesisk Nakenhund som hon anskaffade och döpte till Mimmi.
Jeanette och Mimmi acklimatiserade sig bra tillsammans. Mimmi fick sin hundkorg, sin matskål, sin fina rosett, sitt färggranna koppel, sina försäkringar, vaccinationer och diverse tillbehör, som exempelvis, svarta små påsar. De var de enda som var en nagel i ögat på Jeanette men väl värt mödan, då förökningsspörsmålet tväravlivades.

Livet gick sin gilla gång och Jeanette och Mimmi trivdes bra tillsammans. Mimmi uppfyllde förväntningarna. Hon slickade dessutom aldrig Jeanette i ansiktet, då hon ej fann nöje i pudersmak och läppglans.

Det enda som Jeanette tyckte var ett litet aber eller ganska stort sådant, var utgångar i ur och skur med svarta plastpåsar. Trots att dessa de sista månaderna bytts ut mot klarchockrosa, lite mer chict och uppiggande, tyckte hon detta med plastpåsarna och dess sladdriga, sörjiga innehåll, var riktigt eländigt. Eländes elände.
Eländigt var även alla lystet dreglande pitbullhanar och populära kampisar, som drällde runt på stadens torg, med sina testosteronfyllda hussar, med raka orädda ryggar, alltid seendes i backen med blick bakom luva. Detta uppvägdes dock av alla gemytliga sammankomster i rekreation på hundkafét, hundsimmet, hundgymmet, hundrestro, hunddagis, hundböötikken mm och alla givande samtal med likasinnade mattar och hussar och väldoftande hundar. Att se möjligheter var Jeanetts motto.

Men en vinterdag hände något oförutsett. Jeanette hade dagen till ära, köpt ett nytt rosa långkoppel till Mimmi och de tog sitt sedvanliga kvällspass i parken. Plötsligt blir det tvärstopp i kopplet. Jeanette vänder sig om och ser till sin fasa, hur Mimmi ligger på rygg och rullar sig, i en storstor malehundskit. Hela ryggen är full av hanhundsavföring, som bara rinner, smetar och stinker. Jeanette tittar förtvivlat medan Mimmi ålar sig som en upp och nedvänd Pinuppa, med barmen bar på gräsmattan och över Kackan. Jeanette ser sig upprivet omkring, så drar hon Mimmi i kopplet på backen efter sig. De kommer fram till dammen som ligger mitt i parken och Jeanette gör en släggsving med kopplet och Mimmi far i en båge, med ett plums i dammen mitt i fontänen.
Mimmi lägger av ett avgrundstjut och Jeanette halar in henne efter en stund och böjer sig ned och luktar. Sniff-Sniff. Lukt. Jeanette hissar, metandes, kopplet upp och ner, med en doppandes Mimmi i dammen. Sniff-Sniff. Mimmi luktar inte mer. De går raskt hemåt.

Väl hemma står Mimmi i hallen och bara skakar. Hon fryser. Det är vinter och hon har just blivit kastad i en damm med nästan nollgradigt vatten. Hon skakar. Hon hackar tänder. De skallrar. Hon har ju inget hår. Vad ska jag göra tänker Jeanette.
Helt resolut tar hon Mimmi och trycker in henne i mikron, undviker hennes desperata rädda ögon, pressar igen dörren och sätter på Jetset. Medan Mimmi torkar målar hon naglarna.
När Jeanette öppnar Mikron en stund senare, blir hon oerhört häpen, då däri, ligger bara ett rosa koppel runt en bit torkat sladdrigt skinn. Jeanette rycker på axlarna och slänger det i hundkorgen.
Kvällen efter tar hon en promenad med sitt skinn, i rosa koppel, släpandes efter sig i backen. Hon inser snart skinnets otaliga fördelar och framför allt behöver det inga svarta plastpåsar, ej heller rosa. Jeanette fortsätter med detta skinnframskridande, utan märkbar reaktion men efter ett tag börjar gatan och parken fyllas av andra skinnentusiaster, med skinn i koppel. Mycket trendigt.
Ingen frågar var de kommer ifrån och vad de kostar.