Jag har varit här så länge att min ålder inte längre bestämts av dagar, utan av glaciärer som kommit och gått intill de massiva bergkedjorna, bestämts av de frusna, igentorkade sjöarna och uppkommandet av stjärnorna uppe i det mäktiga himlavalvet.

I den oändliga väntan på ett tecken av förändring, i ett kall av längtan och förtvivlan. I förhoppning om att se den frusna horisonten bringa värme och liv. I kärlekens namn bringa förtröstan och ro till min frusna själ. Där på tundrans spetsiga is, med inväntad önskan att ännu en gång kunna röra mig.

Med ett ihåligt öga mot fantasins landskap, i illusionen av en främmande verklighet. Med gjutet blod av mitt brustna hjärta, i sagan av det förgångna som en gång varit. Där står jag, med fötter som inte längre kan röra sig.

Sådan är sången för kött som blivit till sten, där verserna spelas tondöva intill skapelsens trötta ben, där refrängen är blott den stela skalle som med utmattad blick ser ut mot de vilsna själar, sökandes mot det mål som överger mig. I bevittnandet av mina flyttfåglar som hela tiden avlägsnar sig söker jag tröst i den gamla rutin som kallas döden.

Med ett ungt öga på en gammal kropp försöker jag åter fånga mig. För de som stannar kvar tar livet aldrig slut.