- ”Kommer du ihåg hur du brukade få mig att titta på samma film om och om igen?
- Ja.
- Till slut, frågade jag dig varför du tyckte om att se filmer du redan hade sett… och du svarade...
- … Jag tycker om att veta hur de kommer att sluta.”

Du vet när du har kommit till en punkt där allting tar slut. När allt du har kämpat för har gått förlorat. När du inser att allt du önskade att du stod för kanske inte var du. När du inte längre vet vad du skall göra. Jag bryr mig inte längre. Jag kan inte längre hålla fasaden uppe. Jag orkar inte längre vara den jag brukar vara. Så länge jag kan minnas har jag planerat mitt liv. Detaljer. Mål. Hur jag skall nå dit jag vill nå. Scenarier som verkade lyckade. Perfekta. När du kan sitta i en vinröd sammetsfåtölj med ett glas i handen och le för dig själv utan att riktigt veta varför. Kanske för att det slutade regna när du öppnade dörren. Kanske för att aktierna gick upp eller kanske för att du är så privilegierad att du får vakna upp bredvid din älskade varenda gryende morgon. Radera det. Försök glömma det öde du tänkt dig och föreställ dig att du inte längre vet. Inte vet vart du vill sluta. Vad det är du önskar med just ditt liv. Anta att allting, på bara någon vecka, lyckats försvinna, så som vattnet sipprar bort mellan dina händer när du står framför spegeln och skådar ditt ansikte i timmar. Samma ansikte som tillhörde den enkla, men högt drömmande, flicka som visste precis hur saker skulle sluta. Hon som inte trodde att drömmarna var möjliga att uppfylla, men efter en tid insåg att allt var möjligt. Hon som kunde läsa allt; böckerna hade inga gränser. Hon som kunde komma in på vilket universitet hon ville. Hon som kunde göra karriär inom vilket område som helst. Ingenting kunde hålla henne tillbaka. Det fanns bara en person – den osäkra högt drömmande unga dam som inte kunde slita ögonen från sin spegelbild. Hon var hennes största fiende och bästa vän. Högt älskad av sig själv och med ambitionerna huggna i diamant. Den mest brutala och svidande sanningen av de alla var att hon hade sig själv att skylla. Aldrig hade sanningen gjort henne så tårögd. Alla lögner, hat och svek var som borta med vinden. När sanningen skär in i själen står människan hjälplös. Vem kan du önska död och vart kan du fly när du lever i det fängelse, som med galler, spärrar av vägen ut till det som du trodde var ditt öde? Att stå tomhänt, försvagad och sjunken. Att se hela ditt liv rasa samman som ett brinnande hus. När eldens lågor slukar det sista av den person som du en gång var, och har hjärta, att bara lämna askan kvar. De säger att ”det inte spelar någon roll om hundra år” som om du brydde dig mer om framtiden än om dig själv idag. Om du bara har dig själv att älska låter du ditt liv finnas där för dig och om du inte längre vet vem du är, om du står handfallen och ensam, existerar inte tid. Stå kvar där framför spegeln i några timmar till och ta ett beslut utifrån vad du nu vet, hör hon en välvillig viska. Men hon är medveten om allt och inget. Det finns intet mer att ta reda på. Hur många gånger du än lämnar ditt rum för att komma tillbaka kommer du att inse att rummet står kvar, precis som det var. Så vad finns det då mer att göra än att lägga sig ned igen? Luta huvudet mot kudden och låta blicken försvinna in i mörkret, medan du sakta, sakta sjunker in i den djupaste sömn.