Vemod och hoppfullhet
våren börjar vakna i själen igen
vill gå ut i skogen & skria

Så trött!
börjar vakna igen
tittar fram mer & mer ur det mörka.

Världen kanske kan tvinga mig på knä
få mig att krypa fram ibland.
Gör allt ni kan

släck mitt ljus
bygg murar i min väg
tvinga mig till tårar
tvinga mig att sörja

kasta mig tillbaka i svarta hål igen.

Men jag vägrar sluta gå!
Om jag så ska börja om
tusen gånger till

Om jag faller på vägen
så ska jag släpa mig fram
Om de så är det sista jag gör.
Så ska jag fram

Hur mycket det än gör ont,
hur hopplöst det än ser ut.
Även om jag lägger mig ner

skriker
vägrar
jag ska fram

vill inte längre vara ett offer för mig själv
Ska väcka mig själv
skaka sömnen ur ögonen

och

Sjunga i stormen