hon säger att han lever varje dygn
som om det vore det sista

men att han istället för att omfamna det
vrider det som en trasa

och han bestämmer sig

det rinner en flod rakt igenom henne


hon sitter halvnaken i det djupa fönstret

gömmer sig väl i hans tystnad
och petar tröttsamt på fyra bredda mackor

som om de inte vore värdiga
men ändå måste ligga där

han sitter vid fläkten, röker och fokuserar

och hon har kontroll igen


hon sätter sig med en suck vid köksbordet
läser hans namn på ett mjölkpaket

ett foto och ett nummer som är daterat


han vägrar att luta sig ut vid fönstret

men är helt säker på
att någon har tvättat himlen

tillsammans med en djupröd kattfilt inatt


de får timmarna att gå

hon sitter och bläddrar i magasin
messar, bokar barer och gör upp planer

och han blir skägg och klänning, passar inte längre in

det enda som gör anspråk hos honom är hud


han frågar om kvällen och vatten
och de blir skisser för en stund

en kladd om några andra

någon annanstans


hon är inte fostrad så
men hon ler och säger att man får tycka synd

han tänker att inget annat är möjligt
när man är omringad, tam

och fäster pärlor om hennes ord

ja, hon är en sån som glömmer accessoarer
ett mörkertal av glitterhögar på nattduksbord


han spolar vatten i ett halvt cigarettpaket
och hasar sig vidare in i badrummet

där utanför hör han henne notera, trippa
hänga på sekunderna och be om fler

hon är redan långt borta
och han orkar inte längre töja detta nu

så han släpper, vrickar ur och faller

en halvfjäderparia
på golvet i en stockholmsdusch

slickar förbannelsen i det svaga
att alltid vilja lite mer, och lite till

och han tänker på saven i hennes diken
hur han misstog vätan för en allierad

hans mage kliar sina röda ögon
har fått nog, vill vilan och bort

så han klär på sig halvtorkad
och smiter de fyra marmorerade våningarna ner

tänker att snart
kommer ännu ett löfte att sträcka sig mot solen