när allting kändes omöjligt
lät jag tankarna springa över huvudkudden
i vaket tillstånd
de var de enda gångerna jag lät mig själv
krypa ihop, försvinna in i din famn

för allt var en jävla balansgång
och du var den mest spännande av dem

när andra frågade efter vägen till festen
letade vi efter friheten

vi talade inte samma språk
men vi levde i samma klang
andades samma tomrum
och det behövdes inga ord
för där fanns dina fingrar mot gitarrens strängar
och en hes sprucken röst
min själ som studsade mellan väggarna i ett pojkrum
jag tror du förstod
ändå


jag var nog aldrig förälskad
vi var bara lika udda, vi två
och mellan paragraferna som bestämmer över mänskligt beteende
kunde jag känna längtan
för du passade inte in någonstans
tyvärr jag var nog lika främmande för dig som alla andra människor

*

på en fest någonstans, doften av hundra människors svett och förväntan
det var slitet och det var lögn,
det enda som fanns var svallvågor
och du var vackrast av dem alla
någonstans, mitt emellan medvetande och självkontroll
värkte hjärtat av förhoppningar

så gick du, lämnade värmen,
slängde bort mig, trots att jag bad dig att stanna
hundra år senare gick jag ut i samma kylan med öppen jacka,
bara för att jag var tvungen att känna
någonting

jag lämnade allt där, begravde skammen i en kent-låt och
försökte glömma

.