Ibland liksom finner vågorna ingen väg ut, rösten du tror att du har serverat är bara ett eko av ditt inre
och det spelar på ditt sinne, eller hur?

Jag eller ingen, någon eller DEN
såg på stjärnor och tänkte högt på dig
hoppar och studsat runt utanför ditt fönster
gestikulerar, men inte tydligt nog
för att spara dig.

Din snara sitter tight,
din andnöd sätter spår i mina lungor.

Hur ska jag kunna
när jag aldrig kommer tillräckligt nära
tillåta mig själv se med andra ögon?