Cecilia har precis gått i pension. Cecilia är en mild person.
Hon har milda blå ögon, ett milt blygt leende, bär en mild olivgrön kjol med en ljusmild olivgrön stickad topp. Hela hennes framtoning utstrålar varm blygsamhet och så mildhet.
Cecilia har axlat sitt ansvar. Hon har burit sin familj, hon har överlevt sin man med glädje och sorg, frid över hans minne och hon har betackats med barnbarn. Allt på mildhetens slingriga stig.
Nu har hon gått i pension och hon är fri. Det är bara hon.

Hon tittar på sina sovrumsgardiner och bestämmer, idag ska det ske. Hon ska åka till Ikea och köpa nya sommargardiner och en gardinstång. Hon bor i en förort nära innerstaden, så hon får ta tunnelbanan och bussen. Cecilia tycker inte om larmet i trafiken, så hon stoppar hörlurarna i öronen och passar på att lyssna på musik under färden. Mobilen har hon i fickan och ljudet regleras milt med pekfingret.

På Ikea står hon och väljer mellan ett par milt duvblå gardiner och ett par vita. De duvblå håller den starka morgonsolen borta men de vita släpper in sommarens ljus. Hon tar de duvblå och en svart ny gardinstång och går mot busshållplatsen. Hon står där och väntar. Lyssnar på musiken som strålar in i hennes öron. Det är Paul Simon. Bussen kommer men Cecilia stiger inte på. Hon är till synes borta i sin musik. En ny buss kommer och den stiger Cecilia på men nästan sist. Hon krånglar sig in med sin blå plastpåse med duvblå gardiner och sin långa gardinstång.

Busschauffören startar bussen och börjar köra iväg. Cecilia som just betalat sätter gardinstången under armen och tittar runt i den fullsatta bussen, efter en sittplats. Bussen svänger åt höger och det gör Cecilias gardinstång också. Den drämmer till Chauffören över huvudet, som ett ninjasvärd och den flotta chaufförshatten flyger in i fönstret. Busschauffören bromsar och Cecilia åker bakåt och gardinstången spetsar bakhuvudet på busschauffören som en biljardkö, varav hans huvud och runda potatisnäsa, ramlar ner mot ratten och tutan tjuter ilsket. En passagerare drar Cecilia i armen och säger; "var försiktigt med gardinstången", medan den ilskna chauffören, upplåst som en röd ballong, är på väg att lyfta från stolen. Cecilia böjer sig fram och säger: "Jag hör inte, vad säger du? Jag hör så dåligt".  Gardinstången åker upp i näsan på chauffören.
”Vilken jävla tokig kärring”, säger en tatueradprydd yngling med nosring i läppen, till sin kvasthårsbeklädda flickvän. Cecilias gardinstång plockar nosringen som en gardinögla när hon går gången fram och väjer för en barnvagn. Ynglingen reser sig ilsket upp men en godmodig gammal man, lugnar honom. "Hon är ju gammal och hör dåligt". Några passagerare kastar sig upp och hon får sitta ner. Den ilskna chauffören ger upp och kör iväg. Det går ju inte att åtgärda ett galet fruntimmer som är lomhörd, med eller utan gardinstång, även fast hans huvud smärtar smärtfullt och uniformshatten är smutsig på skulten och hans ansikte liknar ett blomkålshuvud på övertid.

Väl hemma sätter Cecilia upp den svarta gardinstången och de duvblå gardinerna i sovrummet.
Nästa dag med en frukostsmörgås i handen, står hon i dörröppningen och tittar på dem och känner att det här är fel. Jag vill ha de vita och en vit gardinstång. Hon bestämmer sig för att åka till Ikea och byta och gör så.
När hon kommer till bussen, efter att ha bytt gardinerna, får busschauffören syn på henne, med en vit plastpåse med vita gardiner, milda ögon och en lång vit gardinstång. Han har fått nog. Han ringer polisen.
Polisen är snabbt på plats. De får historien redogjord för sig från en tvärilsken, rädd busschaufför. Polisen tar Cecilia i armen. Vi kör damen hem. Jag hör inte säger Cecilia. Polisen böjer sig fram och skriker henne i örat. Cecilia sitter förnöjt i en polispiket, med privatchaufför, med sin gardinstång ömt vilandes längs med bilens längd. Väl hemma tar hon och stänger av musiken, hänger upp de vita gardinerna, på den vita gardinstången och ler milt. Fint.

Vad skönt det är att bli pensionär, att vara gammal och fri. Äga sin tid och äga sig själv, tänker hon.
Hon minns den dagen i vintras då hon stressad på lunchtid, köpte vintergardinerna i köket, på Ikea, precis före jul och busschauffören ignorerade henne totalt, stängde dörrarna, framför näsan på henne, samt stänkte ner hennes nya olivgröna vinterkappa, med en kraftfull dusch av skitig snömodd.
Till Jul ska hon köpa nya gardiner till stora rummet. Hon har en oplockad gås med en spärrvakt i tunnelbanan och en dörrvakt på Berns.
Cecilia ler milt.