Jag hör folk skratta i Opaque Memoirs. Varför män inte behöver manliga vänner, spelade thrashmetal och han snubblade demonstrativt på min sladd. Hälsade på Cecilia i en gränd/bakgata. Och bott här sedan 1967. Sett folk komma och gå. För plektrumet liknade en fjäril. En fjärils pärlkirurgi. Blodvinge. I trapphuset. För brevbäraren. För mig. Stakka Bo snubblar över sladden till båset så att strömmen försvinner och musiken kapas i tystnad. Och jag ropar AAAH. Tar hem två lådor glass över helgen och två lime. Men det fanns en serie och den följer henne i horloger och på repetitioner. Rummet där man kan softa och dricka paraplydrink. Jag älskar. Jag sprider glädje. Försöker göra vackra saker. Vaknar egentligen mitt i natta och bestämmer mig för att ha sinnessjuka örngott. Stjärnor skymfade och skymda...