Morgonrodnaden
svämmar över
himlen när jag vaknar
har ju sovit under
stjärnorna som sällskap

jag är
påväg till
där jag började men
också där allt
slutade

träden
andas och luften
är sval mot
min bara hud

jag har visat allt
jag ligger på rygg
sårbar

vinden blåser liv i mig
andas tungt mot mitt bröst
där ligger mitt hjärta
utanpå
ser äntligen världen lika
nära som mina ögon

jag tror mitt hjärta
gråter
det är vackert, jag vet
tröstar jag

jag ska inte röra mig, ska
inte riktigt än
klä på mig

det där skynket över
mig


får jag bara ligga här och
vara sårbar ett tag?






och bara vara jag