Våren faller han smyger fabler inunder ärmen
jag gjorde galenskap
och någonstans vid mittpunkten brast ett grepp om ett hjärta
det var ingen konstigt ingen annan att beskylla
inget att betvivla men något att beakta
sommaren kommer aldrig ensam
för främlingar blir närlingar och vintern är lång kall
och tårar blir till tjära; snyftningar
brottsjö
han släpper taget om greppet om tanken sorgen
kommer
igen
och tillbaka
jag väntar kramar sönder skatet i handen och tänker

rött