När den himmelska kärleken bara flödar. Då står jag under ett vattenfall. Med ett stort hål i huvudet. En rejäl öppning i hjässan, där helig kärlek strömmar in med full kraft. Bara sådär. Utan att jag gjort något för att förtjäna det.

Bara för att jag är jag.

När kroppen fyllts till brädden svämmar kärleken över. Den läcker ut genom alla porer och hål den kan hitta. Ögon, händer, armar, mun. Den tar sig uttryck i kroppsspråk, talade ord och utförd handling. Den liksom lever sitt eget liv.

Då är jag en kanal. En kärleksförmedlare. Från den goda kraftens källa till mottagaren på tur.

Min nästa.