Han är tiden som flytt eller den som aldrig lyfter.
Han är den som aldrig lämnar och den som alltid gör det.
Där är hon likadan.
De är ett massivt berg av envishet.
De tävlar om vem som kan klättra högst.
Tävlar om vem som landar hårdast.
Men de vägrar också erkänna att de helst klättrar ihop.
De stannar vid att berätta om bravaderna de upplevt.
De möts där. I en sorts verklighet. En sorts ensamhet. Ett slags liv de lever.
Tillsammans.
Där bergssidan är som kargast.