Jag fattar åter pennan i min hand som mitt vapen.
Mitt svärd för att driva rädslan på flykt.
För att kämpa för mina drömmar.
Denna gång är det strid även på riktigt. Slaget om rätten till mina barn står i rättsalen. En tragedi av sällan skådat like. 
Om mina döttrar som precis åkt hem efter ännu en alltför kort helg hos mig.
Saknaden skär nya djupa sår inombords.
Känslorna stormar.
Med ledsna ögon och spruckna läppar försöker jag le.
Jag balanserar ännu en gång vid den svarta avgrunden till depressionens bitterljuva land.
Jag fattar pennan hårdare i min hand.
Jag vänder avgrunden ryggen, sänker min tyngdpunkt och rotar mina fötter djupt i marken.
Sen möter jag fienden rakryggad och orädd.
Angripen av mörka demoner.
Från det som varit, från det som är och det som komma skall.
Jag strider väl.
Som en fallen ängel som åter vill stiga upp till Gud utkämpar jag slaget.
Det är en strid jag varken kan vinna eller förlora.
Jag kan bara förändras.
Transformeras, inte till något bättre eller sämre, bara till något annat.
Medveten om detta slutar jag och och strida.
Med armarna över bröstet omfamnar jag mig själv.
Jag väljer att baklänges falla med ögonen slutna.
Jag faller snabbare och snabbare tills jag uppnår en konstant hastighet.
Jag undrar vad depressionens gravitationskonstant är?
Slutligen når jag botten.
Mitt sköra yttre skal krossas likt en porslinsdocka i tusen bitar.
Till min förvåning upptäcker jag att allting inte badar i ljus denna gång.
Ty sprungen utav kärlek, är jag kärlek, men jag är tydligen lika stora delar sorg och mörker.
Jag blev inte fri.
Jag gick bara mer i sönder och ser fortfarande världen genom rädslans smutsiga ögon.
Medveten om mina spruckna läppar, om tårarna som rinner längs min kind.
Jag gråter när jag maktlös lägger  ner min penna.