Helt uppenbart var den ju lite dumm, hans skapelses krona, tänkte han föraktfullt. Så lätt hon hade varit att lura, Eva, och ändå kände hon ju honom, Allhärskaren, pratade ju med honom varje kväll när han kom och besökte dem i lustgården.
Att hon inte märkt hur han bara förskjutit betoningen lite på förbudet och genast hade hon låtit misstänksamhet smyga sig in i sitt hjärta.

-- Ja, honom kan jag ju inte rå på, tänkte han, och lät den kluvna tungan spela ut och in i munnen, men hans skapelse kan jag fördärva. Så ringlade han iväg.